Vi torskade mot Arga Skånska Män (och skulle göra om det)

"Hur kan du ens titta på allsvensk fotboll under VM? Man märker ju direkt hur låg kvaliteten är i Sverige."

Kommentaren kom från en vän. Han menade nog väl — ville förmodligen bara inleda ett trevligt samtal om hur svindlande vackert spelet varit där borta i USA, med Madonna och Mupparna i en halvtidsvila så uppblåst att den fick förlängas för att rymma Bieber. Trist för min vän, talade han för tomma öron. Det finns nämligen inget finare än folkrörelsebollen. Och i söndags fick jag beviset serverat, i duggande skånskt regn, på Sorgenfri IP.

Det var ingen vanlig söndag. FC Möllans damer tog emot Habbas Stuga BK. Ett lag hopsatt av gänget bakom Arga Skånska Män, herrarna som filmar sig själva med josagroggen i näven och nu hade bestämt att elva av dem skulle ställa sig mot elva av oss. Med sig hade de sponsorer (Sofiero 0.0, så klart), en drös dyra kameror och, viktigast av allt, publik. Nära tusen människor. På en damfotbollsmatch långt ner i seriesystemet. I duggregn. Gratis inträde och korv med bröd – men ändå.

Jag ska vara ärlig: det blev ödmjukande. Förlust, 0-5, och elva vuxna karlar med något att bevisa framför kameran är inte det mest tacksamma motståndet som en söndagseftermiddag kan bjuda på. Men här är grejen, och här missar min vän hela poängen: kvaliteten var aldrig det som gjorde eftermiddagen.

Kvalitet är när Spanien lägger bollen i nätet i en VM-final och en halv värld reser sig ur soffan. Fint, på sitt sätt. Folkrörelseboll är något annat. Det är tusen söndagströtta människor som har ställt sig runt en plan i Malmö för att se ett lag som "tidigare har haft det kämpigt", som man lite finkänsligt kan uttrycka det.

Det är youtubers, punkare, grannar och blöta hundar under samma paraply. Det är att någon brydde sig tillräckligt för att dyka upp, i regnet samma dag som VM-finalen spelades.

Senare på kvällen satt min vän hemma i torrt och såg några av världens bästa spelare göra världens finaste saker med en boll. Tidigare på dagen stod jag på Sorgenfris plastmatta. En av mina spelare – borta. Hennes läkarkunskaper behövdes tydligen på toaletten.

Men jag vet vem av mig och min vän som såg mest fotboll den där söndagen.

Låg kvalitet, sa han. Han skulle ha varit där.