Processen utan slut: Mötet med tränaren som tappade greppet

Av: Hans-Peter Öhman

Det är på sin plats att jag erkänner: även jag var optimistisk när jag fick höra Hans-Peters namn bland kandidaterna till huvudtränare för damernas A-lag. Kritikernas högljudda protester till trots var jag en av dem som köpte hans teorier om lågt men aggressivt försvarsspel. Organisation, mod och kamratskap.

När resultaten uteblev och rykten om missnöje i spelargruppen började cirkulera, anade även jag oråd. Under en grå dag, i ett snöslask dränkt Malmö, träffar jag en huvudtränare som har allt svårare att behålla greppet om verkligheten.

Mina farhågor är – i högsta grad – kvar.

Sommaren i Malmö bjöd på ömsom vin, ömsom vatten. I perioder kändes det som om regnmolnen var fastkedjade runt den gamla industristad där Kockumkranen en gång tornade. Pildammsparkens gräsmatta var söndertrasad av grävmaskiner. Trängseln i och runt Västra hamnen var värre än på flera år. Trots detta talade Malmöborna med tillförsikt om framtiden.

Svaret hos samtliga var enhälligt: äntligen hade FC Möllan hittat en tränare som kunde leda damlaget i rätt riktning – Hans-Peter Öhman.

Du tillträder som tränare i slutet av sommaren. Vad hade du för känsla under den första tiden?

– Jag var stolt och glad över att få möjligheten. Det är jag fortfarande, i allra högsta grad. Jag talar nog för hela laget när jag säger att vi ser mycket fram emot den kommande säsongen.

Jag möter upp honom strax efter lagets första träning för året. Ljusen från Sorgenfri IP:s kommunala strålkastare har precis släckts för kvällen. Tjugofem modiga själar samlades för passet, som utspelades på halvplan. Tränaren själv verkar nöjd när vi slår oss ner.

"Och med det sagt: det var förra säsongen. Nu tittar vi framåt."

Jag vill gå rakt på sak. Förra säsongen pratade du mycket om ”process” och ”tålamod”. När tycker du att resultaten faktiskt borde börja synas?

– Oj, vilken fråga. Jag trodde att det här samtalet skulle handla om den kommande säsongen?

Vi kommer dit så småningom. Nu måste jag be dig om ett svar.

– Jaha, okej. Det beror på vad du menar med resultat. Vi såg en väldigt spännande utveckling i vårt passningsspel. Dessutom tycker jag att vi hittade en trygghet i hur vi arbetar tillsammans, särskilt i defensiven.

Ni vann ju inte en enda match?

– Vi hade vunnit mot Uppåkra, men de fick ju en straff med sig.

Ditt facit är alltså en poäng på höstsäsongen. Är du nöjd?

– Jag är nöjd med hur vi utvecklades som trupp och de steg vi tog i att utveckla vårt eget spel. Och med det sagt: det var förra säsongen. Nu tittar vi framåt.

Vissa menar att du ser mer ut som en föreläsare än en huvudtränare på sidlinjen. Bryr du dig om hur din framtoning uppfattas, eller tycker du att det är en orättvis bild?

– Det är inget jag har funderat på, om jag ska vara ärlig. När matchen är igång fokuserar jag bara på att coacha spelarna och hjälpa laget.

Du menar alltså att kritikerna har fel?

– Nej, eller … jag vet inte. Jo, jag tycker att bilden är orättvis. Menar du att det är mina glasögon som får mig att se ut som en föreläsare?

Du får ursäkta, men det är jag som ställer frågorna här.

– Jaha, okej.

Det pratas ibland om att du är bättre på att förklara misslyckanden än att undvika dem. Är det en orättvis bild, eller något du själv känner igen?

– Nej, jag håller inte med.

Har du lust att fördjupa ditt svar?

– Har du lust att ställa någon fråga om den kommande säsongen?

Samtalet har tagit en oväntad vändning. Jag vet inte om det är decembervädret, oxveckorna eller de allt högre kraven på hans avgång som gör det. Men det är tydligt att Hans-Peter är pressad. Han undviker min blick. Mumlar för sig själv. En sak är klar: mannen jag har framför mig är inte en tränare på en bra plats.

Vi gör ett nytt försök.

Ska jag vara helt ärlig har jag svårt att se något mönster i ditt spel. Kan du förklara för mig hur du vill spela?

– Jaha. Jo, jag vill spela ett spel där vi är trygga med och utan boll. Där vi är trygga med att låta motståndarna ha bollen, där vi vill att de har den. Alltid redo att vinna boll, anfalla och göra mål.

Känner du själv att det syns på planen?

– Jo, till viss del …

Om vi skalar bort PowerPoint-presentationerna, träningsvästarna och de genomtänkta formuleringarna; vad återstår då egentligen av dig som huvudtränare?

– Förlåt, men har jag gjort dig något?

Vad menar du?

– Du är ju taskig.

Det är jag väl inte?

– Är du ju visst.

Är jag inte alls.

– Är du visst.

Det här är lönlöst. Innan vi avslutar, vill du säga något om den kommande säsongen?

– Det ska bli kul. Jag ser fram emot den. Nästan lika mycket som jag ser fram emot att avsluta den här intervjun.

Lycka till, Hans-Peter. Du kommer att behöva det.

– Tack.