Parenti: Ode till AFC Wimbledon... tyvärr

Hybrisen är borta och vattenskallen är tömd. Tre raka segrar fick räcka. Efter 1–1 borta mot Dalby GIF är FC Möllan tillbaka på jorden igen.

Det är tur att den här krönikan inte skrevs direkt på slutsignal med alla de känslor som virvlade runt i kroppen. Istället valde jag att ta en sida ur Sven-Göran Erikssons bok: att sova på saken för att sedan ta itu med uppgiften dagen efter. Ett av Misters kändaste knep. Åh älskade Svennis, denna blåvita legendar som tyvärr inte längre finns bland oss.

En annan person som inte längre finns bland oss är påve Franciskus, som gick bort bara några dagar innan Dalbymatchen. Den italiensk-argentinska påven älskade sin fotboll villkorslöst, och framförallt älskade han sitt San Lorenzo, där han själv var medlem. Matcherna i både den argentinska och italienska ligan sköts upp, och kanske borde matcherna i Skånes division fem-serier också skjutits upp.

För givetvis påverkade hans bortgång även FC Möllans spelartrupp djupt. Dels lagets två italienare – jag själv och Johan Calgaro – men kanske framförallt den djupt religiösa John Birgersson. Denna klubblegendar som en gång i tiden bara stod en endaste meter ifrån Franciskus själv. Betyder det att påven i själva verket var en av oss? En av oss brokiga människor i Möllan?

Ni läsare får ursäkta ifall jag blir lite känslosam här, men stora män förtjänar sin hyllning.

Efter bilresan till Dalby IP började regnet strila ner från himlen, precis lagom till när man parkerat bilen och börjat gå mot omklädningsrummet. Ett dåligt omen. Väl inne under tak var allt som vanligt. John Dahlbergs testosteronnivå var givetvis through the roof, och Calgaro stod på händer. Wow!

Henke Lundberg var tillbaka i truppen, till allas stora glädje. Lagets snyggaste spelare var precis hemkommen från en cykelsemester på Mallis. Träningsvärken var inte att leka med, sa han själv. Dessutom visade han upp en en solbränna som hade gjort varenda brevbärare avundsjuk. I should know.

Naturligtvis går vi ut för att värma upp monstruöst tidigt. Medan vi springer runt och kör höga knän slås jag av tanken: ”Har motståndarlaget ens kommit till anläggningen än?”

Uppvärmingen är svag för att vara FC Möllan. Nog för att vi brukar vara skämtsamma och hela den biten, men idag var känslan att det var lite för skämtsamt, lite för lojt, och lite för avslappnat. Vi kommer in till omklädningsrummet igen. Vi byter om och gör oss redo för match. Vi kollar på klockan. 20 minuter kvar till avspark. Fuck.

Coach Patrique levererar ett riktigt bra peptalk om kärlek och gemenskap och på något sätt försvinner de 20 minuterna och det är dags för match. Som ni kanske har märkt har den här krönikan inte belyst själva fotbollsmatchen ett enda dugg än. Ett medvetet val då den här jävla skitmatchen inte förtjänar något större utrymme.

Men okej då, här kommer en kort sammanfattning av det som hände:

• Matchen startar.
• Vi gör 1–0.
• Paus.
• Dalby kvitterar.
• Slut.

Helvete. Jag blir så jävla förbannad.

Att säga att det spelades fotboll på Dalby IP den här fredagskvällen vore en skymf för hela sporten. Vinnie Jones, John Fashanu och deras ”Crazy Gang” från Wimbledon hade visserligen varit stolta över all spelförstörelse, men personligen tycker jag synd om åskådarna på plats. Hoppas de fick sin entréavgift tillbaka på vägen ut.

Dalby hade en plan. De ville spela tufft, de ville spela fult och framförallt ville de provocera. De lyckades på alla tre punkter och svaga som vi är i FC Möllan drogs vi med och det gynnade bara Dalby.

Jag vet inte riktigt vad det var med oss idag. Vi var för lättprovocerade och lade för mycket fokus på annat än vi borde. Blev vi så mentalt bestörta av påvens bortgång? Hade vi skaffat oss för mycket hybris efter tre raka vinster?

Frågorna är många, men svaren är få.

Sedan tycker jag att Simon Andresen förtjänar en shoutout här. Han blev inbytt i paus och gjorde det riktigt bra. När vi väl lyckades med någonting i andra halvlek var det oftast runt Simon det hände. Synd att han blev nedsparkad varje gång, och han var långt ifrån den enda som blev det.

Hade jag skrivit den här krönikan direkt efter matchen hade jag nu avslutat den genom att krafsa ner några rader om vad jag egentligen tycker och tänker om Dalbys spelare och deras beteenden men jag har trots allt – likt Svennis – sovit på saken. För att citera Stampe från filmen Bambi: ”Om du inte kan säga något snällt, säg ingenting alls”.

Nu skiter vi i den här jävla matchen och går vidare med våra liv.

Riposa in pace Papa Francesco.