Näset away: Skammen bygger ingenting
Det finns en röst i bakhuvudet. Den låter som alla coacher jag haft och sett. Den säger att glädje efter förlust är slapphänthet. Efter en torsdagskväll på Näset är jag inte övertygad.
Foto: Klara Brattgård
“Fantastisk match. Förlust, visst. Men med två öl i kroppen kan jag säga att vi var bäst.”
“Haha! Fint att du kan vara så positiv efter en förlust.”
Jag sitter i min rostfärgade soffa och tittar på konversationen som utspelar sig på mobilskärmen.
För två, kanske tre timmar sedan blåste domaren av vår första match i 2026 års säsong. Vi förlorade. 5–2 mot FC Näsets nystartade damlag. Men jag kan inte påminna mig om att någon – på planen, bänken eller i omklädningsrummet efteråt – hängde med huvudet. Tvärtom. Jag hördes knappt över de uppsluppna spelarna. Jag stod mitt i det och njöt.
De elva orden på mobilskärmen ger mig blandade känslor. Ett smolk i bägaren. Det mörka, krulliga hårstrået inkletat i sallad och vitlökssås som förstör hela falafeln.
Är vi konstiga, vi som inte bryter ihop efter en förlust? Är det vårt medvetna beslut – att fira både vinster och förluster – som hindrar oss från att utvecklas? Borde jag skälla mer? Bänka spelare som inte presterar?
Jag vet inte. Jag har tänkt på det förut, och jag tänker på det igen nu, med telefonen i handen och en halvtom nuggetsbox på bordet. Det finns en röst, någonstans i bakhuvudet, som låter som alla coacher jag haft och sett på film.
Den rösten säger att glädje efter förlust är slapphänthet. Att man inte kan bygga något på den. Att vinnare inte nöjer sig.
Men jag tittar på mina spelare i omklädningsrummet: skrattande, snackande, någon som redan planerar kvällens pubrunda. Och jag tänker: vad exakt är det jag ska ta ifrån dem? Hungern? Den verkar inte ha försvunnit. Lusten? Den är uppenbarligen kvar. Det enda som saknas är skammen. Och jag är inte övertygad om att skammen någonsin byggde något bra.
Nä. Det låter ju bara tråkigt.
Om några timmar möter Mjällbys lagkapten media efter att laget förlorat mot en toppkonkurrent. Blicken är tom. Senare säger han att laget ifrågasätter sin existens som spelare.
Fan, Tom – du hade inte klarat en sekund på Sorgenfri IP.
På lördag är det hemmapremiär. Derby, dessutom, mot mitt gamla lag. Jag vet inte om vi vinner. Jag vet inte om vi ens borde bry oss så mycket om det. Men jag vet att det kommer att bli kul. Och för oss på Sorgenfri IP är det tydligen en kontroversiell ståndpunkt.