Sorinder: Lesbiska shorts och långa monologer om guinness

Jag promenerar till Sorgenfri, det är sol och jag går genom allén i Rörsjöstaden för att sedan gena över kyrkogårdarna. Syrenerna håller på att blomma över. För första gången på länge ska jag vara ensam ledare och dessutom tränare på bänken. Jag har varit lite nervös inför detta under veckan men när nu matchdagen väl är här så är jag förvånansvärt lugn för att vara mig. Jag har till och med skrivit ner några förslag på taktik inför matchen.

Jag har en stilla önskan inför matchen – inga skador. Varje gång någon skadats och jag blivit invinkad från bänken har jag joggat dit och på vägen tänkt ”Vad fan ska dem med mig till? En enkel IT-tjeja”. Jag är lagets administratör. Jag kan inte linda några kroppsdelar eller dra några som helst slutsatser kring idrottsskador, jag kan titta på och dra skämt med en 50/50 rate på lämplighetsskalan. Har jag tur får jag ett skratt, ibland möts det av total tystnad.

Det har gått tio minuter in i första halvlek och Fanny får en spark på foten och blir liggande. Jag blir genast orolig och börjar titta mot domaren, inväntar hans bedömning. Hoppas att hon ska ställa sig upp. Men den kommer, den jävla vinken och det är bara att springa ut. Tyvärr får jag mina aningar om att Fanny spelat klart för dagen när vi ska ta av hennes sko och hon ber oss göra det försiktigt för ”annars kommer hela foten följa med”.

Vi har begärt 9-manna så vi får bara vara tolv spelare, av förklarliga skäl eftersom åtta av våra töser varit på Stamford Bridge (som man är). Mer om det kommer givetvis i en egen krönika.. Det är 80 minuter kvar och vi har två avbytare så jag blir lite orolig. Vi har varit här förut med flera spelare som samtidigt ropar på byte och jag vänder mig om och har ingen ersättare att erbjuda. Efter skadan så ställer sig Wilma i målet utan att tveka och Backarnas är duktiga på att skjuta men Wilma håller en hög räddningsprocent. Tilda spelar 90 minuter på mittbacken och styr backlinjen som om hon fick betalt för det. Frida springer snabbast av alla men får det att se ut som att hon joggar, som att det inte ens är jobbigt. Vi spelar bra och trots att flera spelare hamnar på ovana positioner så får vi det att lira.

Backarnas får in ett mål på en inspark som vi tänker är offside. Det är väldigt mycket vårt lags kultur att lära oss en befintlig regel sex år senare. Domaren förklarar snällt att det döms som mål. Anna är närmast att kvittera med ett skott i stolpen som hon dessutom slår med vänstern men till slut blir det Backarnas som får in 2-0. Trots förlust så är vi otroligt nöjda med vår insats. Vi var elva spelare mot tabelltreans 16 samt en trumpet som spelade Eye of the tiger. Det är starkt.

Jag stannar kvar efter matchen är slut. Funderar på om jag ska åka till Köpenhamn och möta upp några vänner eller om jag ska se herrarnas match. Jag har för säkerhetsskull tagit en outfit som får mig att se ut som en riktig köpenhamnstjeja. En lesbisk köpenhamnstjej i mina jeansshorts, men ändå danskt cool. Jag väger för och nackdelar mot varandra, överväger och tvekar. Men inser, vad har egentligen Reffen som inte Sorgenfri IP har? Grillen är ju igång. Jag stannar.

Herrarna möter KSF Kosova. Jag kan konstatera att efter denna match så kommer jag göra herrarna en tjänst och inte se fler matcher på plats på ett tag. De senaste matcherna jag varit på har det blivit kryss eller förlust och jag har funderat en del på vad det kan bero på. Min bästa gissning är att killarna blir väldigt nervösa av min blotta närvaro. Jag är inte helt med på varför, jag är ju som sagt bara en enkel IT-tjeja. Jag har dessutom mina lesbiska shorts på mig.

Det märks att John startar idag. Det hörs. Han är en riktig Mood Manager när han varierar väl valda hejarop till enskilda spelare och varvar med att driva på gruppen i stort. Tänk om man kunnat ha en liten version av honom i fickan varje dag. Jag hade gått runt och trott att jag kunde vinna Champions League och jag har inte spelat fotboll sen jag var 13. Aron ”kommunicerar” också högt och ljudligt men man förstår inte så mycket vad han säger. I andra halvlek får han ett gult för snack utan att domaren uppfattat vad han sagt. Synd att han gestikulerade också. Han är lite som Busanello som kom till MFF och knappt kunde engelska men ändå tog flera gula för snack under sin första säsong.

Möllan släpper in ett mål i första halvlek. Då man ändå har två matcher i bagaget där man vänt underläge i första halvlek till övertygande vinst i andra så är jag inte särskilt bekymrad i pausen. Jag har för dålig närvaro på herrarnas matcher för att kunna göra en bedömning om vad som inte lirar idag. Jag har inte heller scoutat Kosova inför detta och fått någon förväntan på hur de skulle prestera. När de gör 2-0 i andra halvlek och tiden sedan går utan någon kvittering så börjar huvudena hänga. Vi är olika på det sättet dam och herr. Vi fick samma resultat och var jättenöjda. Men vi är ju uppenbarligen inte i någon toppstrid där poängen är viktiga.

Slutvissla. Som vanligt så är Johan Calgaro av uppfattningen att hela världen snurrar kring honom och efter matchen är han övertygad om att alla hatar honom för att han inte spelade. I ett försök att trösta Johan så säger jag ”men om någon är arg på dig så kan du säga att det hade blivit 3-0 om du hade spelat”. Jag ångrar mig direkt när jag sagt det. En sådan kommentar kan antingen få honom att skratta eller göra honom ännu mer ängslig så man måste pudla i månader efteråt. Reaktionen är ljummen men jag vågar inte tro att han kommer släppa det direkt. Antagligen så kommer han spela upp samtalet i huvudet om och om igen när han lagt huvudet på kudden och blundar. ”Vad fan menade hon med det? Tycker Maja att jag är dålig på fotboll? Är inte vi kompisar?”.

Vi är på Vinnys och displayen på min telefon lyser upp. Fanny väntar på besked kring foten på kväll och helgmottagningen. ”Men är klädd för Vinnys sen”. De besvikna herrarna har fått i sig några öl och har blivit på bättre humör. Stina tar in en flaska vitt vin med vinkylare och allt. Anni får födelsedagssång och banana split och den mindre kända drinken ”isbjörn”. Vodka, blå curacao, sprite. Anna är på bäst humör av alla, nöjd med att för en gångs skull fått en frispark med sig under matchen.

För första gången i mitt liv testar jag toaletten i källaren – även känd från Wikings krönika. Tänker att här satt han i mörkret och tänkte på ekivokt ledarskap. Jag tänker mest på hur jag skulle bajsa tyst OM det hade stått någon i kö då det är det mest öppna toabås jag någonsin besökt, det är som ett provrum på Weekday. Men till skillnad från toan på markplan så finns papper till händerna så jag konstaterar att jag kommer återvända.

Efter ett tag hamnar jag bredvid Flou. En person som jag tycker får alldeles för lite airtime i dessa krönikor, han är ju en ren citatmaskin. Han håller långa monologer om Guinness och citerar en dikt som låter lite som att den är från Sagan Om Ringen. Den är lite för lång och jag vet inte om jag förväntas behålla ögonkontakt med honom till den är slut. Jag undrar om han suttit hemma och övat in den.

De visar CL-finalen på tvn i uterummet med så högt ljud att man nästan spräcker trumhinnorna, ändå hör man inte kommentatorerna. Möllan håller låda och överröstar. Jag råkar ta upp EL-finalen mellan United - Spurs. Det var inte okej, det är som ett öppet sår för Flou och här kommer jag med saltet och påminner honom om det. Fan, vill inte göra honom upprörd så han byter plats. Jag försöker vinna tillbaka hans förtroende och vill imponera genom att jämföra Mbappe med Kane. Flou sågar vänligt jämförelsen och tycker det hade varit lämpligare att jämföra med Zlatan.

PSG gör 5-0. Jag konstaterar att det är en rejäl överkörning. Flou fortsätter att triumfera med att han följt United längre än mig och tar upp överkörningen där Barcelona vann mot United 2011. Det är okej att prata om, han har äntligen kommit över det. Vi bestämmer att vi ska ses på Vinnys om 14 år och prata om EL-finalen 2025. Jag hoppas att jag fortfarande är en del av Möllanfamiljen 2039.