Calgaro: Kvällen då blodhundarna släpptes lösa

Vi kommer till match med en förnedring i ryggen. Vi har precis förlorat en seriefinal med stora siffror. Nu ska vi möta Höörs IS som på pappret är precis lika bra som Heleneholm. De har gjort bra resultat i inledningen av säsongen och känslan är att om de vinner mot oss nu så kommer de och Heleneholm dra iväg i toppen och bilda ett litet glapp mot oss övriga lag. Allting är taget till sin absoluta spets. Detta får bara inte hända. Vi ska vara med i fighten. Möllan ska alltid vara med i fighten.

Stämningen är på topp i omklädningsrummet. Dimmi har återuppstått från småbarnsbubblan och hoppat in som assisterande tränare till Patrique. Dan har varit på en shoppingrunda och visar glatt upp sin nya ipad med tillbehör för oss spelare. Lagets dataguru Tobbe konstaterar att ”det är bra skit även fast det inte är apple”. Det märks på lukten i omklädningsrummet att vi kommit en bit in i säsongen. Det luktar så mycket liniment att jag börjar småhosta. Samtidigt ser jag hur Jens kramar ur en halv flaska av den mer aggressiva sorten för att sedan massera in på sina stenhårda vader. Jag fräser som en katt av obehag. Men det är såhär det ska va. Det är såhär det måste vara. Vi är ett gäng soldater som gör oss redo för strid. Vi ska tillbaka och tyvärr är det Höör som kommer få möta oss revanschlystna blodhundar.

Matchen börjar inte alls som vi vill. Höör spelar bländande fotboll under de första tjugo minuterna av matchen. De har någon gubbe på vänsterkanten som både ser ut som och spelar som Patriot Sejdiu. Jag får senare reda på att det faktiskt är hans brorsa. På mitten har de någon annan guldgubbe som sätter passning efter passning. Helvete… Dem är bra. Efter ett tag får de även in ett ledningsmål och det känns aningen oklart om vi faktiskt kommer lösa detta.

Det händer dock någonting efter tjugo minuter. Vi i Möllan tar över matchen fullständigt. Det är faktiskt ganska ovanligt att se en match vända så abrupt. Från ingenstans så bara funkar allt för oss samtidigt som Höör går ner sig markant. Detta skapar ett totalt maktskifte på planen och nu är det Möllan för hela slanten.

Jens har för dagen hittat tillbaka till sina gamla glansdagar då han fullständigt demolerade Norrland med sin fotboll. Detta gör han nu igen, fast på Sorgenfri. Han bombar först in en kvittering och sedan ser han till att bomba in vårt ledningsmål.

John Dahlberg kommer högst på alla nickdueller. Och när han vinner bollen vrålar han så att rösten brister mer än Olas baksida. Det är mäktigt och det ger energi till alla oss andra på planen. Om John kan hoppa tre meter upp i luften och skarva bollen till mig. Då ska jag fan se till att göra något av det nu när det är min tur att kriga. Lite så ser det ut. Vi kämpar för varandra. Varje gång en boll kommer in centralt i banan så är vi två Möllanspelare inne och stressar. Det känns som att vi vinner alla bollar.

Är Adam Hultin dopad? Hur kan han springa så mycket? Hur orkar han springa så mycket? Det är frågor jag fortfarande inte har fått svar på. Torge är tillbaka också. Det märks. Han busar i backlinjen. Klackar och har sig. Det ser ut så som det alltid gör när han är i farten. Det är sansat och vackert. Han gör allt rätt förutom en frispark som han skjuter så långt över mål att bollen flyger över Sorgenfri IP:s stängsel och hamnar inne i ett buskage djupt inne i skuggorna någonstans bredvid Olas fotbollskarriär.

Sebbe gör 3–1 och nu är det fest på planen. Inte långt efter nickar Aron in en hörna. Kanske den bästa hörnan som slagits denna säsongen? Vem var det som slog den? Det minns jag inte men 4-1 är ett faktum och efter ett rött kort på Höörs IS så är matchen officiellt slut redan innan den är officiellt slut.

Vi gjorde det som krävdes för att inte tappa tätkänning mot de övriga lagen i toppen. Vi är med i fighten. Möllan är alltid med i fighten.