Helvete, vi vinner!
När man är van vid förluster är det lätt att ta dem för givet. Det här laget har, till mångas förtret, blivit mästare på att inte bara brösta dem, utan vårda dem ömsint – som den sista droppen vatten. Vad händer då när segrarna börjar komma?
Lagbild efter 8-0 hemma mot Ariana.
Den här säsongen skulle bli som så många andra. Vi skulle spela våra matcher, sorglöst – och enligt vissa konkurrenter – arrogant, väl medvetna om att det inte skulle vara FC Möllan som stod som vinnare i slutet. Av den enkla anledningen att FC Möllan inte är ett lag som tar några skalper. Vad fel vi hade.
När domaren lyfte pipan och meddelade att matchen den tjugotredje juni var över, hade vi vunnit vår andra match i rad. Dessutom mot ett ungt, satsande lag från ett av Skånes mer välmående och skattesnåla områden. Dessutom var resultatet med goda marginaler. Från Sorgenfris långsida hördes ramsan bölja fram över det kommunala konstgräset:
“Vi vann igen, Möllan vann igen. Så jävla enkla tre poäng.”
FC Möllans damlag innehar inte bottenplatsen i division fyra. Det var länge sedan vi gjorde det. Målskillnaden, som vanligtvis liknar ett övertrasserat bankkonto, skulle få samtliga programledare i Lyxfällan att, med någonting andligt i blicken, nicka gillande och riva sönder fullmaktskontraktet i ett nafs.
Vadårå, kanske du tänker. Klart man vill vinna matcher. Att ni har skramlat ihop några taniga poäng är väl ingenting att fira – och allra minst skriva en krönika om.
Målskytten Amelia, i sitt rätta habitat.
Jag kan inte hålla med dig mer. Eller mindre, för den delen. Medan andra lag susar förbi oss i tabellen, med siktet inställt på de högre divisionerna, vill vi sitta under vår imaginära korkek och lukta på blommorna. Framgång är ingenting för oss, helt enkelt. Tills nu – och det är en känsla som är dubbelsidig.
“Alltså, vi är typ närme kvalplats uppåt än sist! Vafan ska vi göra om vi hamnar på en av de positionerna?” En av spelarna, med en burköl i fast grepp lutade sig fram efter vinsten i tisdags. Hennes fråga gjorde mig perplex.
Vad skulle hända med det här laget, om vi vaknar upp en dag och befinner oss i division tre? Troligtvis hade vi imploderat. Men med största sannolikhet, hade vi inte låtit det hända.
För det är det vi gör. Vi tar hand om saker i lagom takt. Vi vinner när vi vinner, förlorar när vi förlorar – och ser till att ingen av delarna tar för stort utrymme. Det är inte strategi. Det är karaktär.
Den tjugotredje juni, när solen låg lågt över Sorgenfri och ramsan ekade längs långsidan, insåg jag någonting. Det var inte segern i sig som kändes stor. Det var att vi inte visste vad vi skulle göra med den. Vi ställde oss lite snett, tittade på varandra, och log det där leendet som inte riktigt vet vart det ska ta vägen.
Kanske är det så det ska vara. Kanske är det just det som gör FC Möllans damlag till vad det är – ett lag som trivs bäst i gränslandet mellan ambition och total likgiltighet inför densamma. Ett lag som kan sjunga “så jävla enkla tre poäng” och mena det, utan en gnutta ironi.
Och ändå. Någonstans under den där burkölen, i den frågan som hängde kvar i luften utan svar – där satt någonting nytt. Något som inte riktigt lät sig vårdas ömsint, som inte gick att lägga ned i förluststapeln och glömma.
Hopp, kanske. Eller åtminstone dess lillebror.
Nu går vi på ledighet. Ingen tänker på att spela fotboll förrän den nittonde juli. Då väntar en plojmatch mot ett gäng manliga youtubers, vilket förmodligen säger mer om tillståndet i modern underhållning än om vår sportsliga ambitionsnivå. Men vi ställer upp. Vi ställer alltid upp.
Allt kommer vara, precis som vanligt, på Sorgenfri IP.
Det räcker gott.