FC Möllan till final i Malmömästerskapet 2025

Så var det dags för Malmömästerskapet igen. Idag väntar semifinal mot Bosna Hercegovina SK, som tydligen leder division 3 och har spelare från både allsvenskan och Barcelona. Det känns nästan lite konstigt med MM. Så mycket har hänt sedan sist. När vi gick in i våren kändes det som Wikings och Calgaros lag. Wiking bar bindeln och Calgaro toppade skytteligan — tillsammans hade de greppet om laget. Nu har våren passerat. Wiking är som bortblåst, och Calgaros mål i turneringen? Inte ens Patrique räknar dem längre. Det är Jens lag igen.

Det märks redan i omklädningsrummet, som stinker av hans svettiga underställ. Men det är så det ska vara, säger han. Självsäker, som om lukten bevisade hans ledarskap. Ännu tydligare blir det när man ser att hans gamle bundsförvant Dimi är tillbaka, den här gången i rollen som någon slags materialare. Men han tar uppdraget på allvar. När Dimi är där ligger shortsen prydligt sorterade efter storlek, märkta med handskrivna tejpbitar som sitter fastklistrade på massagebänken. Klass.

En annan som är tillbaka är Terry. Äntligen. Med honom ser vi i alla fall ut som ett lag från en högre division. Och som jag saknat att höra hans “thank you, thank you” ute på planen. Det har hänt en del för honom också. På två månader har han hunnit med säkert fyra skador, ett bröllop och en födelsedag. Ett Happy Birthday i hans ära leds karaktärsenligt av Dahlberg innan Patrique drar igång matchgenomgången.

Nytt på senaste är att startelvan inte längre står på whiteboarden när man kliver in i omklädningsrummet. Den får vi först när genomgången börjar. Enligt Patrique handlar det om fokus — att vi inte kan hålla tankarna på rätt saker om vi ser den för tidigt. När jag först hörde det tyckte jag det lät lite tramsigt. Vi är ju nästan alla 30-plus och ganska sansade. Klart vi kan hantera en startelva?

Men det dröjde inte länge innan jag insåg att det handlar om Dahlberg. Han klarar ju faktiskt inte av informationen. Jag har sett honom helt satt ur spel mer än en gång, bara för att han inte håller med om laguttagningen. Så jag får väl ge Patrique rätt, ändå.

Några riktiga tungviktare saknas idag. Vi har börjat vänja oss vid att pappa-Bigge inte längre tränar, men på match brukar han ändå dyka upp och vara bäst. Idag är han spårlöst borta. Ingen vet riktigt varför, men huvudspåret verkar vara att han vilar upp sig inför Broloppet på söndag? Jag vet inte. Det låter inte som min Bigge.

Vår tyska Busquets saknas också – skadeproblem, sägs det. Eller är det så att även han vilar upp sig inför Broloppet? Oklart. Klart är i alla fall att han står vid sidlinjen med ett jävla toppenhumör och käkar chips.

Och så Flou. Möjligen på ännu bättre humör än Torge. Med en öl i handen glider han omkring på IP och sprider glädje som ingen annan. Wow! Ingen vet riktigt vad som pågår med honom heller, eller varför han bara spelar varannan match. Kanske är det knäet från skidvolten i vintras? Eller den där revbenssprickan som hans kompis har diagnostiserat? Oklart. Men något Brolopp handlar det i alla fall inte om.

Vi gör en ganska medioker uppvärmning. Calgaro är konstig i magen, och själv gnäller jag mest över att gyrostallriken jag nyss ätit var alldeles för stor. Patrique tar strid med några ungdomar som snott FC Möllans bollar. Tre stycken lyckas han få tillbaka. Den sista bollen blir det upprorstämning kring, de har ju inte stulit några bollar, bara hittat dem. Bruhn söker sig dit och börjar tjafsa med en av tolvåringarna på sparkcykel. Dimi kommer till undsättning och medlar fram en kompromiss.

Domaren blåser igång matchen, och det måste vara någon form av publikrekord för herrlaget? Till och med vår fysio Rogge är på plats idag. Även coach Robin har tagit sig till Malmö, något som hörs tydligt från sidlinjen. Men någon kiosk kör vi inte. Först i paus har ordförande Anders improviserat fram en mobil kiosk.

Redan efter tre minuter tar Möllan ledningen genom nyförvärvet Hampus “Rune” Runefjord. Tio minuter senare har vi en ribbträff, ett friläge och en felaktig offsideavblåsning som följts av ytterligare ett friläge. Det verkar som om Bosna inte riktigt kan hantera vårt djupledsspel. De är tydligt irriterade, men tar ändå över taktpinnen. De rullar mycket boll på vår planhalva och lyckas nästan komma runt på sin vänsterkant några gånger. Varje gång de misslyckas hör man Aron vråla något i stil med “Jaadå, låt sjuan skjuta”. Sånt som Dahlberg brukar skämta om på träning, men här alltså på fullaste allvar. Jag skäms lite i stunden. Enligt Aron är det en mental match i matchen — och den måste vinnas till varje pris. Tydligen är det såhär man gör det. Och kanske har han rätt.

Under den här perioden lyckas Bosnas anfallare också rinna igenom en gång och ta sig till ett friläge. Det stoppar Aron genom att springa rakt över hans hälsena. Straff. Bruhn och Aron är rasande och helt oförstående till domarens beslut. Vi som känner dem vet att det inte betyder någonting, men linjedomaren verkar ändå hålla med – och tar faktiskt bort straffen. Blodet från hälsenan och Veon vittnar om något annat. Men vi tackar och tar emot, och leder trots allt rättvist när vi går av i paus.

Känslan i omklädningsrummet är bra. Vi har ju detta. Henke har läst vad de försöker göra på sin vänsterkant och har nu stängt ner den fullständigt. Det spelar ingen roll att spelaren han möter är 15 år yngre och säkert dubbelt så snabb – Henke ligger hela tiden två steg före i huvudet. Hela backlinjen, tillsammans med Bruhn, gör en riktigt bra match. Det gäller även Axel och Astrit som kommer in i andra. Astrit äger högerkanten, och Axel vinner varenda duell.

Trots att vi gör fyra byten i paus – och redan har bytt ut Rune – är det ingen som känns orolig. Vi kliver ut i andra med samma trygghet. Bosna har visserligen det mesta av bollinnehavet, och vi har svårt att etablera något eget spel, men vi försvarar oss bra och släpper inte till några direkta farligheter. Trodde vi.

I vår serie är frisparkar från 30 meter sällan något att hetsa upp sig över. De har oftast varken fart eller riktning – Rune undantaget. Men nu möter vi ett division 3-lag. Och deras mittback skickar in en frispark över muren med sån fart och precision att inte ens Bruhn är nära. 1–1 i spelminut 63.

Nu känns allt lite jobbigare. Adam har pingislunga och måste kliva av. Innan dess har Patrique redan börjat förbereda Calgaro på en eventuell straffläggning. Jag tycker det känns tidigt att prata straffar, men Calgaro verkar självsäker – fram tills han inser att Robin är på IP. Det var ju han som, genom en tre månader lång nedbrytningsprocess, fick honom att missa i MM förra året. Hans enda straffmiss.

Men det är inte lätt för Bosna heller. Dahlberg vinner nickduell efter nickduell, och Hannes och Nocke plockar bollar där det krävs. Nu har vi dessutom satt in Leo, den största krigaren av dem alla. Med sitt guldhalsband springer han runt och gör livet surt för motståndarna, både med läckra nedtagningar och fysiskt spel. Fan vad fin han är. Domaren stoppar spelet och ber honom ta av halsbandet. Det är inte första gången man ser det, och säkerligen inte sista heller.

I matchminut 81 slår Adam, som kommit in med nytt liv efter sin tidiga kollaps, en perfekt avvägd passning ner mot vänsterkanten. Där kommer Rune som ett lok i full fart, i en löpduell mot mittbacken som nyss gjorde drömmålet. Fylld av självförtroende kliver mittbacken in hårt mot kroppen – men han har underskattat hur snabb och stark Rune faktiskt är. Ett misstag som många mittbackar gjort genom åren.

Men Rune har redan petat bollen förbi. Tacklingen möter han i samma rörelse, absorberar den, och får motståndaren ur balans. Nu är han fri. Eller, nästan. Han har 40 meter i benen, dålig vinkel mot mål, och mittbacken är redan i hälarna på honom. Det ser svårt ut. För svårt. Men så påminns man om vem det är som har bollen. Det är ju Rune.

Och vi vet vad det betyder.

Vi har sett honom på träning, sett hur han klipper till bollar som om han hatar dem. Vi brukar stå som barn vid sidan och bara titta, lyssna, känna kraften i skotten. Visst skjuter han som proffsen?

Och nu laddar han.

Han låter bollen rulla ett sista steg framför sig. Sen smäller det. Bollen borrar sig in i nätet vid bortre krysset – högt, brutalt, otagbart. 2–1. Runes andra mål i matchen.

Gåshuden är total. De sista tio minuterna krigar vi oss igenom, egentligen utan större bekymmer. Det blir bråkigt och kort delas ut åt båda håll, precis som det ska vara i en sån här match. När domaren till slut blåser av bryter vilda glädjescener ut – kanske det bästa firandet jag varit med om sedan jag började i Möllan.

Stort tack till Bosna, som visar ett fint sportsmanship efter matchen, från spelare till ledare. Lycka till i serien, vi håller på er!

Firandet fortsätter in i duschen, där Dahlberg eventuellt är ännu vildare än vanligt. Drack han verkligen vatten från duschgolvet? Eller kysste han bara det? Dimi trycker sig successivt längre in i duschen – fan vad han saknar det här, och fan vad vi saknar honom.

Vi samlar ihop oss och tar oss som vanligt bort mot Vinny’s. Det är bra tryck ikväll. Nästan alla är där – till och med Patrique, Robin och Dimi. Dahlberg vill ha sånger om Rune. Men med Bigge borta saknas finess, så det får bli de gamla vanliga. Robin snackar Oktoberfest i Oktober ute i Skåre, när serien är slut – något som får Flou, som är bäst på Vinny's ikväll, att ryta ifrån. Man kan ju för i helvete inte köra Oktoberfest i Oktober.

Vi ses på finalen i höst. Nocke har utlovat bengaler från norra stå!