En försäsong är en försäsong är en försäsong

1979 släppte Eldkvarn låten Pojkar, pojkar, pojkar. Förutom det uppenbara, att den handlar om pojkar – fångar den upp, på ett mästerligt sätt, essensen av vad det innebär att vara involverad i FC Möllans damlag:

Se inte i bakspegeln, du har varken tid eller råd. Pojkar, pojkar, pojkar. Här kommer ett hundår till.

Vi tittade i bakspegeln. Naturligtvis gjorde vi det.

Det började redan på första träningen. Ispiskande vindar från karga östra breddgrader. Planen var isig på ett sätt som inte riktigt är meningen att fotbollsplaner ska vara. Men februari i Malmö har en förmåga att ta beslut åt en, och vi gled runt med den sortens tillförsikt som bara den som inte vet bättre kan uppbringa. Det föll sig naturligt att kalla det "passningstrianglar med inslag av konståkning". Det var varken det ena eller det andra.

Sedan kom den första träningsmatchen. Eller – gjorde den det?

Kung Bore vägrade släppa Malmöborna ur sitt gisslanskap. Och Malmö stads snöröjare prioriterade petitesser som framkomlighet längs vägar och trottoarer framför det verkligt viktiga: kommunalt plastgräs. Matchen ställdes in.

Mer tid att finputsa på detaljerna, sa tränarstaben till varandra. ”När vi möter lilla Beddinge kommer vi vara i toppform.” Det var vi inte. Niomanna. Vi gjorde faktiskt ett spelmål. Men släppte in fem, eller sex. Vem räknar? Eldkvarns text började kännas mindre som en poetisk observation och mer som en kalenderpåminnelse om vad som komma skall.

Och så kom dagen. Den internationella kvinnodagen, med den tillhörande turneringen. Matcher mot Las Presidentas, Backarna och Barrikaden. Tre derbyn på en dag, och en trupp så sargad av förkylningar och försäsongsskador att vi knappt kom till spel. Förlust i första matchen. Och i andra. Det finns inte tid. Det finns inte råd.

Det var då det hände. När allt var som mörkast. De tretton som snörat på sig fotbollskor den dagen såg varandra, djupt i ögonen. Och precis som när Alfred låg i släden och dog, och Emil sa – "bror, vi ska till Mariannelund". Och alla andra sa "Nej Emil, det går inte". Men den lille lintotten sa "Watch me." Och sen klarade han det, Alfred överlevde och Emil blev kommunalråd i Vimmerby kommun. Där och då fanns det ingenting som kunde stoppa oss.

Visst, vi förlorade de sista två också. Men vi gjorde det med stil.

Plötsligt började vårsolen värma våra pannor. Baksidorna var inte lika stela längre. Efter turneringen spreds hoppet – först som en viskning, men som växer sig starkare och starkare. Helsingkrona hemma. Här har vi en chans. Och vi tog den. Höll nollan, satte en straff i 82:a – och efteråt insåg vi hur länge sen det var sen vi sjöng vår segersång.

FC Möllans damlag är inte ett lag som vinner försäsonger. Det har vi aldrig påstått. Vi är ett lag som dyker upp, som kämpar, som ibland spelar riktigt fin fotboll i femton minuter och sedan kollektivt glömmer vad fotboll är. Vi är ett lag med hjärta. Hjärtat sitter bara inte alltid på rätt ställe under försäsongen.

Men här är det som Eldkvarn förstod, och som vi också till slut förstod: hundåret tar slut. Det gör det alltid. Och när det tar slut har man antingen tittat sig yr i backspegeln, eller också är man redo.

Vi är redo.

Säsongen börjar snart. Isen är borta. Planen är grön. Den är ju av plast. Och vi – vi har förlorat tillräckligt många matcher mot tillräckligt underlägsna lag för att nu vara, om inte visa, så åtminstone tillräckligt ödmjuka för att sluta tro att vi vet något.

Det är, inom damfotbollen i Malmö, något av en superkraft.
Kom an säsongen, ge oss allt du har.