Dolce Gabbana

”Det här är en perfekt kissbuske.”
Alla skrattar. Calgaro behöver inte ens anstränga sig. Han får alltid laget att vrida sig av skratt. Oavsett om det är samma historia för tionde gången eller om han står på händer på Vinnys för tusende gången.

”Varför är Bigge kapten?”
Ingen skrattar. Tystnad. Helvete. Det här är inte första gången. Fan vad dumt sagt. Läs rummet, Simon. Bigge är ju faktiskt kaptensmaterial. Självutnämnd klubblegendar dessutom (även om vi i laget snabbt och starkt bejakade den titeln). Ändå är det något lite roligt i tanken för han är ju samtidigt vår största skojare. Så tänkte jag.

Jag gjorde det väldigt djärva; räckte upp handen under genomgången innan träning i omklädningsrummet. En scen som är skräckinjagande. 19+ spelare som aktivt lyssnar. Egentligen är jag inte rädd för att prata inför folk men när jag konkurrerar med så många verbalt skickliga och obrydda människor blir jag nervös. Jag kan verkligen inte få kollektivets skrattmuskler att vibrera. Hur fan gör Calgaro? Hur gör Dahlberg? Jag är både imponerad och avundsjuk. Kanske är det helt enkelt inte min plats i laget. Jag är inte den roliga.

Vilken är min roll? Jag minns en peklek på Vinnys: ”Vem är mest fåfäng i laget?” Alla pekade på mig. Den tar jag dock utan problem. Mode är kul. Just nu jagar jag ett par cuban high heels. Lite som cowboyboots men mycket sexigare. Jag gillar att klä mig sexigt.

Sen har jag också rollen som bänkspelare. Inte direkt den mest åtråvärda positionen bland medspelarna, fråga bara Parenti och Wiking. Men jag har faktiskt inget emot den. Klart jag vill spela men jag vet också mina begränsningar. Vissa av mina vänner säger att det här synsättet bara är ett tecken på dålig självkänsla. Att jag inte tycker mig förtjäna en startplats. Kanske ligger något i det. Men inte bara. För jag gillar faktiskt bänken. Snacket, hobbyanalyserna, att dissekera motståndarna, kommentera sekvenser, tjuvlyssna på deras bänk och dessutom hälsa på de som kommit för att kolla. Allt det missar man på planen.

Och känslan av att komma in och förändra en hel matchbild… den kittlar. Alltid. Mot Hyllie blev det faktiskt så. Det ligger inte i min persona att säga något så kaxigt men nu gör jag det. Jag har fått höra att jag gjorde skillnad direkt. Även om det kanske bara är något man säger för att vara snäll så värmer det. Tillsammans med Sebbe och Adam var jag starkt inblandad i kvitteringsmålet. Jag hade en hel del bolltouch och förvånansvärt få bolltapp. Ett starkt inhopp även om kollektivet gick hem med noll poäng. Bättre kan vi vilket Patrique påminde oss om.

Så kanske har jag ändå mejslat fram min roll. En fåfäng bänkspelare i cuban high heels som ibland gör skillnad på planen men som alltid är en del av laget. Det är fan en rätt perfekt roll för mig.