Calgaro: Det räckte med ett skrik i pausen

Första halvlek var inte mycket att hänga i granen. FC Möllan hade allt spel men som en blixt från klar himmel fick Lindeborg in ett tidigt ledningsmål som gav dem en ledning som skulle visa sig hålla hela vägen till andra halvlek. Vi hade dock möjligheter att kvittera redan i första halvlek men det gick aldrig riktigt hela vägen. Adam och Jens var snabba på kanterna och kom runt många gånger. Dock var Lindeborgs försvarare fortfarande pigga och lyckades avleda dessa farligheter.

I paus var det samstämmigt. Det skreks: ”NU GÅR VI UT OCH KÖR ÖVER DEM”. Det är vackert att man inte behöver säga mycket mer än så. Det räcker. Inga taktiska föreläsningar eller komplicerade analyser. Bara ett ursinne. Jag vet inte hur andra människor är men jag brukar själv ändå inte lyssna på vad som sägs i omklädningsrummet i paus. Man är ju trött.
Jens och Patrique däremot brukar ofta stå frenetiskt och rita på whiteboarden. De vill in och pilla på smådetaljer. Styra oss i rätt riktning. Det är ju helt rätt att göra så. Men det som funkar bäst för mig är när någon skriker okomplicerade stridsrop. Vilket var precis vad som gjordes nu.

Och vad gjorde vi i andra halvlek? Jo, vi gick ut och körde över dem. Visst hade Lindeborg några lägen. De lyckades få ut en del bollar på högerkanten till sin anfallare som resulterade i en del avslut. Och vid ett tillfälle var de endast en ribbträff bort från en ledning med 2–0.
Men istället för 2–0 till Lindeborg hittar vi runt längs kanten och denna gången görs inga fel. Snett inåt bakåt till en välplacerad Jens Sintéus innebär istället 1–1 och vändningen var i full gång.
Inte långt senare kom även 2–1, 3–1 och slutligen spiken i kistan 4–1.

Det räckte med ett skrik i pausen för att vi skulle skärpa oss och ro hem ytterligare tre pinnar.