Calgaro: Kostymnissar och krossade kvaldrömmar

Det var en ny syn när jag kom till samlingen. Kostymnissar överallt. Det kan inte ha varit mycket folk kvar i Dösjöbro för alla verkade vara på Sorgenfri IP. Jag var tvungen att trycka mig igenom ett hav av dressmankostymer i fel storlek på unga vuxna för att ta mig in i omklädningsrummet. En svag doft av alkohol kändes också. Det var någon form av dagsfylla som pågick bland bortasupportrarna.

Kostymerna gjorde att de hela såg lite stundetikost och taffligt ut. Det kanske låter som att jag nedvärderar dessa herrar som har rest till Malmö för att heja fram sitt segergäng en sista gång. Och det gör jag kanske. Men endast för att jag är avundsjuk. Självklart hade jag velat att det var vi som skulle vinna och att det var våra supportar som sprang omkring i kostymer och hejade på oss. Jag älskar detta engagemang.

Matchen började med väldigt stort bollinnehav från Dösjöbro. Första tjugo minuterna bestod av att Dösjöbro passade bollen i backlinjen för att sedan slå en rejäl långboll ut på vänsterkanten gång på gång och försöka skapa något därifrån. Det var då jag förstod varför det var så många Dösjöbrosupportar på just den kanten. De visste att långbollen skulle komma och ville vara nära ”the action”.

Vi lyckades dock hålla tätt i första halvlek. Terry, Bigge, Adam och Parenti gjorde det stabilt i backlinjen och Bruhn norpade bollen på alla hörnor. Sistnämnde räddade oss också i första halvlek genom en helt ofattbar räddning då en Dösjöbrospelare fick iväg en hård nick på nära håll. Bollen bytte riktning mot målet i sista sekund men Bruhn lyckades med bedriften att kasta sig åtfel håll men reagera i luften och trycka ut sin vänstra hand i motsatt riktning för att få en hand på bollen och styra bort den från buren. Puh!

0–0 stod sig i halvtid och hoppet levde. Dock var vi inte särskilt målfarliga och lyckades inte riktigt komma igenom Dösjöbros försvar. Samtidigt spelade Dösjöbro överlag bra, som ett starkt kollektiv med bra spelare som alla visste vad de skulle göra.

I andra halvlek fick jag personligen en utskällning av kostymnissarna på kanten. Efter en duell vid sidan av plan skrek en salongsberusad supporter till mig: ”ey du, du e SÄMST PÅ FOTBOLL!"

Jag är en sådan person som blöder om man slår på mig. Jag är kött och blod, fragil, osäker på mig själv, liten och svag. Att en halvtankad supporter lyckas komma i mitt huvud är ännu ett tecken på att jag inte är den ledare som jag försöker övertala min chef om att jag är på våra medarbetarsamtal. Jag kunde inte annat än att hålla med supporten som dissade mig. Jag svarade: ”jag vet att jag är sämst, du behöver inte berätta det för mig”.

Så även den matchen förlorade jag.

Till slut fick de in ett ledningsmål vilket resulterade i att vi gjorde om i systemet för att gå för vinsten.Det ledde till att Dösjöbro fick in ännu ett mål på kontring och sedan spelade de av matchen på ett stabilt och moget sätt. 2–0 till Dösjöbro kändes helt rättvist och med det resultatet så slutade vår säsong som nykomling i division 5 med en femteplats.

Jag vill avsluta med ett stort grattis till Dösjöbro IF för seriesegern. Mycket välförtjänt. Mäktigt att ni drog med er storpublik till vår idrottsplats. Att ni alla firar, skriker och är glada är fullt förståeligt och extremt välförtjänt. Vinner man serien i så överlägsen stil som Dösjöbro så går det inte att säga
någonting. Då är man bäst och det är bara att gratulera. Vi i Möllan siktar stenhårt på att vara det laget nästa år. Förberedelserna börjar redan nu. Eller kanske blir det en liten paus först.

Jag vill också tacka alla spelare och ledare i Möllan för en så jäkla go säsong. Vi har kämpat tappert och jobbat så sjukt hårt vecka ut och vecka in. Vi var nykomlingar detta året men redan från start var vi ett topplag som kämpade om att avancera till fyran. Det höll i sig länge men tillslut föll vi på målsnöret och vi hamnade precis utanför kvalplatserna.