Bruhn: Sorgenfri, stolpen och skosnöret – en kväll med FC Möllan

Vi hade låtit tuffa på sociala medier, pratade om “hemmaborg” och “Sorgenfri är vår mark”. Någon slängde ur sig något om “tre säkra poäng” – kanske jag själv, det är oklart. Men när matchdagen kom och vi klev ut på planen, där några kids just avslutat ett spontanfotbolls-pass och vi själva fick flytta målen och justera nätet, så kände jag inte riktigt samma segervisshet.
Välkommen till division 5, där snacket är större än materialförutsättningarna och där man alltid måste dubbelkolla att ena målet faktiskt sitter fast i marken.

Matchen började lite skakigt. Kävlinge Harrie fick hörna direkt, och vår egen Calgaro valde just då att helt överge sin stolpe. Varför? För att deras anfallare tog världens längsta U-löpning – han började i princip ute på Nobelvägen och rundade halva Malmö. Resultatet? Mål. Lyckligtvis bortdömt för gruff, men ändå: paniken var där.
I halvtid hade vi vårt sedvanliga peppsnack – strategi, inställning, presspelet.

Då kliver Simon Andreasen fram, med fullständig övertygelse, och säger:
"Hörrni, den där U-löpningen från hörnan – den MÅSTE vi ha koll på".

Som om vi scoutade Champions League.

Andra halvlek börjar. Vid ställningen 0–0 får Kävlinge-Harrie straff efter Aron spelat handboll i straffområdet. En chans för Kävlinge att sno åt sig ett ledningsmål – och för mig att bli hjälte, eller i alla fall hamna överst i lagchatten. Deras skytt stegade fram med allvar i blicken... och skickade bollen rakt ut i intet, som om han hatade både målramar och precision. Men det fina kom efteråt. "Fan, du var ju på den!"
"Såg ut som du touchade den!" Jag log, nickade ödmjukt och mumlade något i stil med “man gör sitt bästa”.
Sanningen? Jag gick åt helt fel håll. Alltså diametralt motsatt.
Men ibland måste man låta myten leva. Verkligheten är ändå överskattad i division 5.

Efter straffen kom vi igång bättre och Rune, nyss inbytt och debutant, tog emot bollen snyggt, vände upp med en sån där nonchalant “jag har koll”-touch och skickade in 1–0 via stolpen – vackert som en solnedgång på Möllevångstorget.

Sen kom 2–0. Jens stod för ett finfint förarbete och Dahlberg dundrade in den, inget snack, klassmål. Då började till och med regnet komma lätt, som om vädret ville avrunda föreställningen med en effektfull ridå.

Måste också prata om Hannes. Den här kvällen var han överallt – vann dueller, täckte ytor, jobbade i defensiven, stack upp i offensiven. Alltid först in i duellen, alltid sist ut ur situationen. Det var en sån insats där man nästan blir trött bara av att titta.
Ett annat ögonblick från matchen som fastnar lite extra är när Aron, direkt efter vårt mål, böjde sig ner för att knyta skorna – och domaren tolkade det som ett solklart försök att maska. Jag säger inte att det inte såg misstänkt ut, men det var nog mer “oj, glömde snöra” än någon genomtänkt taktik. Fast å andra sidan – tajmingen var ju rätt perfekt.

Domarna förtjänar faktiskt ett plus i kanten, förutom skosnöret då. Men hey, det är inte lätt att tolka kroppsspråket i division 5 – är vi trötta, skadade, maskar eller bara letar efter snus? Och så fick Calgaro för sig att ta ett helt onödigt gult kort, kanske för att göra matchprotokollet lite mer färgstarkt?

Men ändå, så går det när man möter FC Möllan. 2–0. Sorgenfri var vår den här kvällen, även om vi fick montera målen själva.