Birgersson: Ingen historieupprepning under ekivokt ledarskap
Under lördagsförmiddagen for FC Möllan till Dalby för att spela en tidig toppmatch i Division 5 sydvästra. Efter en stabil insats matchen igenom och en defensiv masterclass kunde Möllan inte bara plocka med sig alla tre poäng hem till Malmö utan också göra upp med sin historiska förlorarmentalitet.
Inför matchen handlade snacket främst om ett par kära återseenden i truppen då Tobbe, Terry och Torge gjorde comeback. Trots att trion låter som ett moppegäng på 70-talet går det inte att hitta tre mer ödmjuka individer och därför var den viktigaste förändringen inför matchen att Möllan fick tillbaka en viss motvikt i omklädningsrummet mot Dahlbergs Magic Mike-personlighet.
Mest efterlängtad av alla återvändare var givetvis Terry, som inte varit med på länge. Han utstrålar en sådan mystisk blandning av manligt självförtroende och andlig upplysning att det sprids ett lugn över hela spelartruppen - till och med klubblegendaren lyckas sitta still under genomgången. Innan fascinationen för Terrys själsliga kvaliteter går över i renodlad fanatism kliver Robin och Patrique in i handlingen med en helt ny approach, som lämpligen inte återskapas i skriven text. Hur detta nyfunna, lite ekivoka ledarskap skulle påverka laget var oklart innan matchen, men med facit i hand verkar det som att en och annan oanständighet var stärkande för kampviljan.
När matchen väl drar igång är det inledningsvis en böljande tillställning där båda lagen känner sig fram, men Möllan lyckas successivt med att ta kommandot. Dahlberg är stor och stark som ingen annan i hela division fem; halvskadad vinner han 100 dueller i första halvlek och hade han bara haft lite högre hårfäste hade man trott att det var Jan Koller som fortfarande krigar på i Skånes lägre divisioner. Givetvis är det också Dahlberg som smäller dit 1–0 med pannan efter ett fint anfall där Flouradona, Anton och Henke visar upp vilket brett register det finns i FC Möllan.
Resultatet står sig till halvtid där laget tvingas till några förändringar. Anton tar upp glaslirarkampen mot Hampe efter en Ågebrantsk match reférénce i vilken han fullständigt dominerar mittfältet i 35 minuter innan han meddelar bänken att han inte håller halvleken ut. Tillsammans med Möllans Abou Diaby går dessutom Dahlberg och Ekström av efter stabila insatser och ersätts av Adam och Sebbe. Det diskuteras hur vi ska förstärka greppet om matchen men i ärlighetens namn är det svårt att fokusera på något annat än det tysta mörker som finns i Tobbes ögon efter en enligt egen utsago dålig första halvlek. Inför andra är det helt enkelt bara att hoppas på att förändringarna ger effekt och att Tobbe har någon att prata med.
Under inledningen av den andra halvleken ökar Möllan sitt bollinnehav och lyckas kontrollera matchen i ännu större utsträckning. När Sebbe gör 2–0 i minut 59 känns det faktiskt redan avgjort. Den tryggheten grundas i en defensiv insats som borde oroa resten av serien, men framför allt Olas familj, för så som backlinjen agerar är det stor risk att vissa äktenskapliga plikter försummas under veckan i syfte att få upp träningsstatistiken.
Trots att Dalby trycker ner laget och lyckas skapa lite oreda rider Möllan ur stormen. Adam gör ett superinhopp, Jens är matchens gigant och även om Parenti skulle framhäva The Scorpions så är det helt uppenbart att Torge Bremer är det bästa som någonsin kommit ur Hannover och troligtvis hela Tyskland.
Den som inte känner till sin historia sägs vara dömd att upprepa den och när matchen blåses av är det svårt att inte känna hur historiens vingslag omger Dalby IP. Det är bara fyra år sedan Möllan sist var här med en 2–0-ledning inför desista tjugo minuterna, men den gången slutade som så många andra med en klassisk Möllan-choke och så rätt ner i division sex igen. Nu står vi på full pott efter tre matcher och känslan är att något har förändrats i Möllans allra innersta kärna, eller som Parenti hade sagt; det blåser en wind of change.