Andresen: Berättelsen om den (och det) största

Ingen krönika har varit viktigare än den här. Hur gör jag den rättvisa? Hur lyfter jag fram Dan Anders Nilsson så att alla förstår hur viktig, snäll och bäst han är?

Jag har en tendens att romantisera minnen. Nostalgisk som tusan. Den elitiska falangen som finns inom herrlaget fnittrar åt det här: En person som försöker förmedla något allvarligt. Allt ska vara komik. Det bästa är allvarsamhet inbäddad i komik. Den sorten landar bra hos oss, kanske lyckas jag med det.

Jag pressar Dan, frågar vilka namn som har gjort störst avtryck hos honom i FC Möllan. Egentligen vill han nog nämna alla, det hade jag också gjort. Till sist kommer det:

– Om jag måste bestämma ett par stycken är det Bigge, Henke, Jonatan Levi och Johan Wall. Det är några av spelarna som satt ett stort avtryck på mig genom åren i FC Möllan. Inte alltid för att de varit bäst, utan för hur de är som människor och lagkamrater. Det är ett par av mina favoritspelare och människor.

Jag har precis skyndat från jobbet till Ugglan på S:t Knuts torg. Träden runt torget har börjat få höstfärg men det är fortfarande sommarvarmt. Svettigt. Jag parkerar cykeln vid Vinnys. Dan är redan på plats. På en lammfilt utanför Ugglan sitter han med FC Möllan-keps och jacka. Jag har verkligen sett fram emot den här dagen. En timmes prat som bara ska cirkulera kring Dan. Ni vet ju hur ödmjuk Dan är. Äran är ju min och jag vill bjuda på fika.

– Nä, det är lugnt. Jag behöver inget fikabröd. Jag käkade hemma innan.

Jo, kom igen. Jag vill bjuda. Det blir en lång kväll.

Till sist sätter vi oss ner med varsin cappuccino och chokladboll. Jag märker att Dan är taggad inför kvällens match. Vi ska möta Rosengårds IF som huserar i division 1. Det är final i Malmömästerskapen. Jag tror mig även ana en nervositet i mimiken. Kanske av att vi ska snacka om honom i en timme? Kanske projicerar jag bara då jag själv är lite nervig? Innan jag hunnit plocka fram anteckningsblocket tar han ton:

– Jag tror fan vi vinner idag.

När jag flyttade till Malmö för några år sedan ville jag börja spela fotboll igen efter många års uppehåll, som de flesta av oss i laget haft en eller flera gånger. Jag scrollade Instagram, googlade, hittade många lag men de verkade tråkiga. Jag ville ha något nytt. Jag ville inte ha Vinslövs IF igen. Jag hatade kulturen där. I efterhand har jag förstått att det jag sökte var fotboll, lagom och hälsosam grabbighet och lite äldre människor. På Instagram hittade jag FC Möllan. De hade lagt ut bilder när de cyklade till en match, massa bilder från någon pub (som jag nu vet är Vinnys) där de delade ut priser till spelare. Där vill jag spela, kände jag.

Vem tog jag kontakt med? På mejl dessutom? (kändes formellt och lite professionellt – för en påg från landet i nordöstra Skåne är Malmös fotbollsscen skräckinjagande, kan en liten bonde mäta sig med storstadsspelarna?) Det var Dan, såklart. Han bad mig beskriva mig själv som spelare. Puh. Det har aldrig varit min styrka. Varken som fotbollsspelare, människa, bror eller partner.

Efter första provträningen fick jag fylla i ett formulär. Flera år senare satt jag och Dan på Vinnys. Han hade memorerat vad jag skrev. Jag hade ingen aning och hade troligtvis förträngt hela grejen. Hur sjukt är det? Det är både imponerande och hjärtevärmande. Tydligen beskrev jag mig som “teknisk, bra passningsspel och spelförståelse”. Som en av lagets mest självkritiska medlemmar vill jag idag tona ner de positivt laddade adjektiven från förr.

– Jag kände mig alltid instängd när jag spelade på innermittfältet. Det var inte min grej. Springa och slå inlägg var min grej, även om knäproblemen började komma ganska fort, säger Dan.

Vi pratar om hans fotbollskarriär. Född och uppvuxen i Lund blev Lunds FF, där även storebrorsan spelade, ett naturligt val. Storebror Pär. Morsa från Simrishamn, farsa från Lund. I en efterkonstruktion känns det utifrån ett dialektaltperspektiv som en hybridversion av Henke. Vem är egentligen mest skånsk av Henke och Dan? En miljonfråga. Går det att mäta på något sätt? Utvärderingsmonstret i mig väcks till liv. Mitt hat för New Public Management aktualiseras.

– Om jag skulle ta i från tårna och likna mig själv vid ett fotbollsproffs var jag lite som David Beckham. Jävligt bra inlägg. Fin fot. Teknisk. Blick för spelet. Bra kondition. Sprang upp och ner för kanten. Men min storebror var faktiskt min stora förebild. Han var som Tobbe. Jävligt bra. Komplett till stora delar men med ostadigt psyke och han samlade på sig jävligt mycket gula. Lunds FF:s bad boy.

Tyvärr höll inte knät speciellt länge för Dan. 25 år gammal fick han lägga ner fotbollskarriären. För många tar fotbollen slut helt och hållet när den aktiva karriären är över. Jag hoppas att den inte gör det för mig. För Dan började ett nytt och rikt liv då. Han träffade och gifte sig med sin fru Paula, fick barn, flyttade till Arlöv och började bowla i BK Triumf.

– Jag måste få berätta en historia om när jag bowlade, säger Dan.

En av Dans många historier. Inte säger jag nej till det.

– Du vet en bowlingserie?

Nä, tyvärr. Jag kan ingenting om bowling.

– Okej. Men i alla fall så kan man max få 300 poäng på en serie. Det är jävligt svårt. Bara proffsen kan egentligen göra det. Men en gång så fick jag tusan i mig 289 poäng.

Det märks när jag lyssnar på Dan att nya dörrar öppnade sig efter hans knäproblem och att han blev tvungen att lägga ner sin egen fotboll. Tränarkarriären började. Och oh boy, where to begin? Det finns mycket i Dans register. Det började med Kävlinge IF F14.

– Det var både kul och lärorikt. Vi hade ett jäkla lag. Vi vann sju raka matcher. En av dessa var mot Malmö FF. Efter matchen mot MFF F14 kom deras lagledare fram och frågade om jag var intresserad av att komma till deras fotbollsskola. Så året efter bar det av till Malmö FF:s fotbollsskola.

Tänk er, Dan Anders Nilsson har varit tränare i Malmö FF. Skandinaviens största klubb. Och nu är han vår lagledare, klistret som binder oss samman.

– Just nu minns jag inte alla. Men jag ska skicka en lista till dig ikväll efter matchen.

Dan syftar på alla lag han tränat. Om det är någon i världen som har bragging rights är det Dan. Malmö FF, BK Kick, Skivarp, Klagshamn, Oxie IF (nu SK), Västra Klackstorp, VVK Vadby och många fler. Listan blir för lång, ni får själva utkräva den av Dan.

Hur ser du på kvällens finalmatch mot FC Rosengård?

– Hålla ihop det. Bra försvar. Block medium, hålla dem långt från vårt mål. Mycket snack. Tobbe brukar inte snacka så mycket. Jens, Henke och Dahlberg får ta snacket. Hålla tätt, spela rakt, säger han och fortsätter:– Inte som Sverige gjorde igår. Man skämdes. En av JDT:s värsta matcher som förbundskapten… Men i princip så har vi [FC Möllan] ju redan vunnit med tanke på att vi sämst kommer komma tvåa. Jag tror det är den största matchen någonsin för min del.

Jag håller med om allt. Men det är ju också läskigt. Spela mot ett division 1-lag. Det är ju omöjligt. Jag har aldrig varit över division 5. Några i laget har ju varit det, men jag kommer bli totalt avklädd av motståndarna (ps: det blev jag).

Finns det några spelare som blir extra viktiga?

– Alla är viktiga. Kollektivet. Men om jag måste välja ett par stycken skulle jag säga Bigge, Tobbe och Sebbe. Backlinjen vet man aldrig hur den kommer se ut i startelvan. Men Aron kan bli viktig, Parenti och Terry. Något klister måste finnas. Dahlberg vill jag också nämna. Tuff, peppar laget, fysik. Bruhn ska också nämnas. Det finns många som jag vill lyfta fram.

Vilka andra matcher genom Möllans historia kan mäta sig med den här?

– Kvalmatchen mot Öja måste jag nog nämna då. Roliga matcher som tusan. När vi spelade hemma hade dem med sig halva byn från landet. Alla hade kostym på sig och alkohol med sig. De var vilda som fan men också väldigt trevliga. Det var så jäkla gött att vi vann den matchen. Så fotbollsglad har jag nog aldrig varit. Vi får se om det blir så ikväll också.

Det har lätt gått en timme nu. Samlingen närmar sig och jag har inte ens varit hemma och packat väskan ännu.

Jag och Dan sammanstrålar på en av träbänkarna utanför vårt omklädningsrum på Sorgenfri IP. Vi dissekerar matchen.

Tycker du att vi förtjänar att gå till Vinnys efter den här överkörningen?

Dan ler.

– Alltid, Simon. Dränka sorgerna. Jag är så jävla stolt över er.

Höstsäsongen är inte så mycket att hänga i julgranen. I klassisk FC Möllan-anda chokeade vi fullständigt i första kvalomgången och åkte ut med huvudet före.

Vår största spelare (genom tiderna?) Torge Bremer flyttade till London och vi gick miste om transfersumman, Calgaro fortsatte stå på händer, Viking gjorde comeback för femte gången, Henke slutade med fotbollen och flyttade hem till Hammenhög för att ta tillbaka Österlen från alla 08:or, Parenti ”sjukanmälde” sig från alla matcher för att Blåvitt spelade, Patrique fick ett bättre tränarerbjudande (hoppas du kommer tillbaka någon gång), Dahlberg började grymta mer och mer vid varje nickduell under säsongen och vad hände egentligen med VEO-prenumerationen? Inget vet. Men det är väl vi i ett nötskal också. 2026 gläntar. Vi får se om vi ses.